Översatt från japanska betyder ordet edamame ”bönor på en stjälk”, en väldigt porträttlik benämning för dem. Det första omnämnandet av edamamebönan har funnits i Japan från år 1275 i ett brev, där en munk vid namn Nichiren skriver och tackar så hjärtligt för bönorna som donerats till hans tempel. Högst troligtvis har bönan använts i japansk matlagning långt innan denna dokumentation. I mitten på 1800-talet beräknar man att produkten spred sig till Amerika, medan Europa inte hakade på förrän väldigt nyligen.
Egentligen är inte edamamebönor en enskild sojabönsort, utan helt enkelt ett visst skede av mognad av bönorna. De ska nämligen skördas omogna. Låter man stjälkarna sitta kvar på plantan fortsätter de att mogna till grövre och hårda sojabönor. Edamamebönor är mer ärtlik i sin konsistens än till exempel kidneybönor och bruna bönor som har mer mjölig struktur. Det är rätt logiskt, med tanke på att edamamebönor faktiskt tillhör familjen ärtväxter. Tänker man efter så är de också slående lika vanliga sockerärtor.
Enligt traditionellt vis i Japan så tillagas edamamebönorna kokta eller ångade. Hela stjälken kokas i lätt saltat vatten under några minuter och serveras sedan som tilltugg toppat med flingsalt. De kan även rostas, fräsas, eller ätas direkt som de är så länge de är förvällda. Hos Sushi Yama är edamamebönorna ett uppskattat komplement till sushin.